Kursberättelse

Följande berättelse är skriven av Ursula, en av deltagarna på grundkursen på Rävsten sommar- en 2002 (om du vill kan du skippa försnacket och gå direkt till berättelsen).
På kursen undervisades parallellt i grundkurs och helandekurs, d.v.s. nybörjarna gick grund- kursen och de med tidigare erfarenhet gick hel- andekursen. Jag tackar Ursula för att hon låter alla ta del av sina upplevelser och passar på att understryka att jag aldrig publicerar det någon sänder till mig utan vederbörandes uttryckliga tillstånd. 

Ursula skriver:
Kursberättelse / hur även denna långa sommar tog slut

Grundkurs
Mål/innehåll: schamanskt researbete, arbete med utgångspunkt/ingång, formulering av syfte (och mål), möte med kraftdjur, möte med lärare, expedition träd, expedition sten, resa åt andra, resa med föremål, resa i undervärld, övervärld, mellanvärld och en riktning, resa på eget syfte, kontinuerligt lösande av eventuella uppgifter, grundläggande introduktion i tradition och ritual, metodik, trumman, skallran, sång, dans, inform- ation om material och problemlösning, etik och moral.

Fortsättningskurs
Enligt ovan men med helandearbete, arbete med läkeväxter, läkehjälpare, individuella uppgifter, tunnelarbete, metodik och problemlösning.

nder en varm, solig sensommarhelg, den 23-25 augusti år 2002, avhöll Staffan Ljung en grund- och fortsättningskurs i schamanskt hel- andearbete i Roslagens klippande skärgård på ön Rävsten.
Vackert gömd av bräckvattnets vass; inramad av landskapstypiska, glatta kobbar och skär; djupt rotad av bl. a. sina tallar, granar, rönnar och björkar, vilka närmast kan liknas vid uråldriga överlevnadskonstnärer på de karga mossor och lavar som envist klamrar sig fast på hällarnas havsvattenssköljda och istidsformade yta, visar sig ön Rävsten. Förvaltad av Upplands- stiftelsen vårdas ön ömt som en harmonisk, ödmjuk, idyllisk plats, och är en magisk vy, en så gott som perfekt, samt väldigt trygg kraftplats, medels vilken man närande kan närma sig den metodik, det synsättet och de mål denna mångfasseterade kurs dristade sig att utlova……….
Efter en spännande och något ovanlig slut- spurt på fredagseftermiddagens tillresa, som lett via landets olika hörn, per vägfärga från Öregrund, över Gräsös dolda landsväg, till udden av Äspskäret, och så vidare hämtade av Upp- landsstiftelsens båt, förde en sista transport- sträcka, som sjökortskunnigt ”serpentinnaviger- ade” bland grund, sten och vass, till terminus. Till Rävsten.
Så anlände slutligen de elva kursdeltagarna att härbärgeras i tre, litet avlägsna fyrbädds- stugor som reserverats med omtanke.
I vimlet av namn, matvaror som ställdes i kyl- skåp, sängar som hittades och bäddades, revir som markerades, ibland rusningen av förvänt- ningar, darrande farhågor, frågor och åter frågor, och uppletandet av dricksvattenskranar, utsläppsplatser, utedassen, den miljöanpassade sopstationen och duscharna, väskor, påsar, kassar och roddbåtar, välkomnades vi inbjud- ande av både kursledaren samt kakor och godis. Inte minst det fridfullt förberedda, med styrka i ordning ställda kursallrummet, som redan inrätt- ats i en av stugorna, viskade lockande om spännande skeenden. Snabbt fanns allt på plats. Raskt tog nyfikenheten på stundande äventyr tag i var och en, och en sällan upplevd arbets- glädje infann sig rofyllt i oss alla.

ckompanjerad av en amuserad sädesärla, av stekeldjurens hemliga steg på stugans fasad, av spillkråkans matnyttiga tillrop och myggens inande i sakta hämtad havsbris, informerade Staffan Ljung om det kommande arbetet, om målsättning och funktion. Ambitionsnivån formligen sprakade i rummet. Det faktum att man satt mindre än en kvadratcentimeter ifrån varandra, plant på rummets golv, att vi skulle äta och sova tillsammans, umgås så ”in i vassen” tätt, få information om varandra, som vi kanske inte fått själva innan, och andas samma luft i två dygn, tycktes obefintligt. Bortblåst. Oväsentligt. Oviktigt.
Vi skulle äntligen, äntligen få veta, få lära oss, få känna på och få börja.
Vi var här.

å det mest naturliga, självklara och jordnära sättet förde kursledaren oss till vår första resa. Vår första bekantskap i icke-ordinär-verklighet. Vårt första möte med vår viktigaste livskamrat. Allas enskilda och individuella kraftdjur. Nå väl. Några kursdeltagare hade erfarenhet av tidigare resor, kände sina kraftdjur, någon enstaka deltagare närvarade på fortsättningskursen och hade genomgått grundkursen tidigare, men jag vågar hävda att nyheten omtumlade alla och envar. Den sista, vilsna getingen leddes ut innan fönstren stängdes, innan plädar, filtar och liggunderlag gömde all golvyta, enstaka kuddar eller ihoprullade tröjor knölades tillrätta, gardiner drogs för och ögonbindlar, sjalar eller tygstycken sveptes om ovana ögon. Ögon som inte kunde förutse vad de skulle skåda. Allt ordnades i andan : ”If you can´t make it, fake it”…..
Vi stod på start.

kallran öppnade upp, kallade, fokuserade, ledde rätt och trummans kraftfulla, pulserande, vibrerande och allomfattande dån ville sakta föra oss till de ”dröm”-världar vi skulle komma att sysselsätta nästan all vaken tid med. Den som någon gång har gnetat och sparat, länge levt på hopp och förväntning, längtat bort, och slutligen äntligen står vid hamnen, på flygplatsen, på tågstationen eller vid vägkanten med tummen upp, att påbörja sin efterlängtade långresa till ”målet med stort M”, kan kanske delvis föreställa sig de energier som exploderade i rummet;
de önskningar, krafter, makter, viljor och drömmar som bedövade hunger, trötthet och samtliga ordinära behov. Resan avslutades och vi möttes i de funderingar, frågor, känslor och förvirringar som omedelbart tog tag i vår nu så påtagligt prövade föreställningsvärld.
Resultaten var lika individuella som kursdel- tagarna, men glädjen var den samma. Ruset var allas.
Vi var på väg.

tt så många trådar, ingångar, uppgångar, nerfarter, platser, kraftdjur, väsen, upplevelser, förnimmanden, frustrationer och budskap kan få plats på ca 20 kvadrat jordyta, är egentligen en fysikalisk omöjlighet. Kursledaren möttes av tolv egoistiska, blodiglar. Narcissister var vi, som krävde utvärdering, respons, svar, feed-back, att ses, att höras, att finnas.
Jag är inte människa nog att förstå hur man kan uppbringa så mycket tålamod, vänlighet, respekt och humor när man synbart löper risk att slukas upp av allas krav. (Som Jonas av sin val.)
Men det kunde han.
”Jag ser inte, jag hör inte, jag fattar inte, jag kommer inte ner, jag hittar inte, jag fastnar. Jag ser, jag hör, nu fattar jag, jag kommer dit på en gång, jag hittar, jag flyger. Hur är det? Vad är det? Vart är det? När är det? Skall det vara så? Är det meningen att..? ”
Ord, toner, virrvarr, svammel, otåligt prass- lande, rasslande och surr fyllde atmosfären. Var och en bemöttes. Var och en fick ro. Var och en förvissades. Balans.

aster och matuppehåll, mobilsamtal med fjärran hemförhållanden och med det som betytt allt innan, ensamma andningspauser och funderingsstunder flöt och rullade hjälpsamt in i schemats struktur. Någon ville ringa hem för att bekräfta att det inte var frågan om satanistisk kidnappning….. Allt var väl. Vi var rökare, icke rökare, köttätare, vegetarianer, visionärer, pragmatiker, nöjda med var vi är eller missnöjda, politiskt olika, föräldrar, blivande föräldrar (!), djurägare, stadsbor, skogsbygdsfolk, intellekt- uella eller ej; vi kom från olika landskap och länder, hade olika erfarenheter av både livet och av vad vi kommit att lära oss, var morgonpigga eller kvällströtta, irriterande entusiastiska eller coolt integrerade; vi var hungriga eller mätta, badsugna eller solskygga, unga och gamla, män som kvinnor, utbildade eller ej, långa och korta, stora och små, hade städmani eller letade fram osten under all disk, men det spelade ingen roll. Det saknade betydelse. Det hade ingen funktion och behövde ingen plats. Vi fick vara den ”unika genomsnittsbefolkningen”.
Vi ville vidare.

lockan blev nästan två denna fredagsafton. Trumman hade åter dragit oss med, nu att möta vår lärare eller vägledare. Pålitligt återkom vi att mötas för avrundning. Skallran stängde tryggt och fast till om oss, och salvian hade renat och förankrat oss i skärgårdsnattens månskens- belysta mylla, låtit oss varsamt och försiktigt landa på Rävsten. I harmoni och med fred.
Och Rävsten låg kvar, fast försänkt. Det var mörkt. Havet var svart. De förtöjda båtarna gungade rytmiskt i havets famn. En hemlig vindpust förde med sig salt-, sötalg- och tallsavsdoft. Råbocken skällde och höken jagade, men vi fick ostörda finnas på plats. Välkomna och ihågkomna.
Vi hade dansat, sjungit, spelat, lekt, konverserat, dinerat och underhållits. Vi hade bjudits på bal. Kursrummets ljus blåstes ut och tiden för vila hade kommit.

ördagsmorgonen träffade oss med sitt gladaste leende. Solen sken, värmen lät oss långsamt söla till duscharna, daggen kittlade gäckande under fotsulorna och väckte oss till vår fortsatta förväntan. Disken, kaffevattnet, soporna, vädringen, vattenhämtningen och trängseln framför kylskåpet for förbi som passerande spelbrickor, pjäser utan innehåll, och raskt satte vi igång. Det var dags att lära sig att allt inte är som det ser ut; eller att allt är just precis som det ser ut för stunden. (?)
Träd, växtlighet och stenar finns hos oss, med oss och i viss mån för oss. De fick tåla vår nybörjaranda, vår famlande oerfarenhet, våra frågor och vår färd. Att möta Rävsten på Rävsten var en del av målet. Nu fick vi lämna kursrummets avgränsande väggar, skallrans månande cirkel och krypa fram bakom slutna ridåer. Ut i realiteten. Ut i icke ordinär verklighet……
En stycken kvadratkilometer Rävstensö översvämmades av en den ene ”schamanen” efter den andre; en den ene mer förvirrad än den andre, och här skulle letas träd och sten minsann, så det så! Eller var det vi som hittades? Var det vi som letades upp?
Vi möttes av tålamod, förståelse, överseende och med värme och övertydlighet. Aldrig förr har öns träd blivit så särskådade. Aldrig har dess stenar flyttats med sådan frenesi. Inget biologseminarium i hela världen kan någonsin ha kisat med så många introverta, stirrande blickar på en enda ös fauna och ingen florist eller botanist kan så fnittrande detaljrikt sökt efter ursprung och härkomst. Hänsyn, ”my ass”!
Lättsamt skämtande, smittsamt skrattande, så väl som frustrerat pustande och irriterat grymtande kutade vi runt från skär till vass, från skogsmitt till kustgräns, på stig och fad och med oss fick vi frågans svar. Med oss fick vi ledtrådar. Med oss fick vi läxor.

oly Moses………. May the force be with you !…….” Det blev ett kaos av uppgifter, göromål, budskap och fastlåsningar. Åter prövades kursledarens gedigna kunskap och erfarenhet, samt hans tålamod, till vad som endast kan beskrivas tangera gränsen för det mänskligt möjliga.

rumman blev allt starkare under dagen. Fler och fler deltog aktivt i spelandet. Ovissheten började att blekna och fokus på syftet, målet och vägen dit tog överhanden.
Frågorna blev mer konkreta, vi kunde i allt högre grad urskilja vad som var väsentligt i våra resor och vi upplevde framgång och motgång tillsammans. Vi fick börja att resa för att hämta saker åt varandra, söka information, uppleva den odefinierbara närhet och sammanslutning som detta innebär, dock på ett tryggt avstånd, i lärosyfte och kurssammanhang.
Våra individualavstånd hade prövats och testats ett helt dygn, våra revir förändrats och vår intuition och kontakten med oss själva antagit oanade proportioner. Vi berörde, störde, kände, klämde, kom in på livet, träffades i både skratt och gråt men det var ok. Det var säkert. Det var ofarligt.
Ingen dömdes. Ingen glömdes. Ingen tvingad- es. Ingen saknade uppmuntran.
Vi kom vidare.

ven lördagens dagsljus svek slutligen. Våra träd omfamnades av natten, de stenar som otroligt nog fått ligga kvar ostörda, pustade ut och doldes av skuggorna. Och vi blev mer och mer fnissiga. Skönt. Det finns få saker som kan skapa en så avslappnad, normaliserande samvaro som ett gott, gemensamt skratt. Trots all god vilja i världen (eller världarna….) var det dags att inse att man måste avstå och få distans till alla händelser.
Sömnen brakade stormbedarrande in över oss. Rävsten behövde en schamanpaus.
Vi hade förtjänat vår vila.

öndagen kom tidigt. För snart. Duschen, kaffet, dagsbestyren och arbetsandan började perifert nuddas av att fraserna: ”det hinner vi senare, det återkommer vi till, det frågar jag sedan…” inte hade samma genomslagskraft längre.
Nu började tidsperspektivet att krympa. Stugstädningen, packningen och tidtabeller, ekonomiska förehavanden, samåkningsarrange-mang, hemfärdssätt och avsked nalkade alldeles runt hörnet, och vi hade så mycket kvar att lära oss.
Vi ville testa, nosa, exploatera, lyssna, berätta, dansa, trumma, sjunga, diskutera, integrera, improvisera, vi ville resa. Det var hög tid att formulera egna syften, att under kursens skyddande mantel resa till egna mål, till egna möten, samla osagda ord, fråga om outtalade spörsmål och att få känna på vad som komma skall.
”Så det är så här det går till ?! Så det är så här man gör?! Vad bra!!!”

ag vågar garantera att alla hade stannat kvar om det hade varit möjligt. Ingen ville behöva brådska till vardagen. Till arbete och möda utan mål. Till krav och förpliktelser. Egotripp.
Var och en behövde tid att samla ihop all information, alla upplevelser, händelser, känslor, möten, budskap, uppgifter och få med sig detta i den bit av paradiset Rävsten som blivit vår.
Nej, det var inte ledsamt, det var inte tungt, men det var som det var. Något avslagna, måhända en smula vemodiga tillät vi ordningens pekpinnar att ta ett fast tag om vår verklighets- uppfattning. Det diskades, damsögs, plockades, kastades, torkades, tömdes och slutligen var ”vår skola” redo att möta nya gäster. På väg att dela med sig av sin charm, sin härd och sin magi till nästa själ, som förhoppningsvis skulle förstå att beröras och förtrollas på samma sätt som vi hade fått åtnjuta. Nog kändes det litet tomt, litet övergivet, litet lämnat, men när all packning forslats till kajen och båten avgick mot hemfärd, smög sig en längtan efter livets rutiner och struktur, relationer, den egna sängen, djur, barn, gård, hus och hem i allt större utsträckning inpå oss. Mot Äspskäret, porten till denna tillvaro. Mot hösten, resans ljuva början.
Vi kan fortsätta.

är jag nu finns hemma i mitt hus, min skog, min trädgård, är omgiven av mina djur, min vardag, ”mitt folk” och blickar ut på min väg, (vart den nu leder…..) så känner jag mig så oerhört glad, berikad och tacksam. Rentav ödmjuk ! Och faktiskt härligt mätt !
Jag får erkänna att jag nog hade mina dubier in i sista stund inför detta äventyr och inte var så säker på att åka. Men ”himmel och pannkaka” vad jag är lycklig över att ha närvarat. Många kom mycket längre än jag, många är på fastare, säkrare väg att fortsätta lärdomen, men jag kom enormt mycket längre än jag någonsin trott på innan. Det duger gott ! Nog har jag rest, liftat och luffat under mina trettiosex långa år, träffat oerhört många själar på och i jordens fyra hörn, har läst, studerat och råpluggat, knegat, gnetat, tjänstgjort, men aldrig funnit Rävsten, aldrig rest så långt hemifrån och aldrig tålt så mycket närvaro. Riktiga människor. Det finns saker i livet som är väldigt onödiga att behöva ångra. Hade jag inte åkt så hade jag fått ångra det på ett eller annat sätt. Det hade jag inte velat ! Jag skulle inte mött allt det vi fick privilegiet att möta. Ack ja, en gör så gott en kan. När en vet bättre, kan en också göra bättre !

ack för denna underbara kursgrupp !!!
Tack, Rävsten, kära vän, för Din atmosfär, för havet, badvattnet, klipporna, floran, fåglarna, fiskarna, ormarna och för Din stillhet. Tack för Mullbärsträdet. . . . . .
Tack, Mona, min goa rumskamrat, för Din kvinnokraft, Ditt förtroende, Din öppenhet, för att jag fick se och känna Din glädje och Din smärta och för att Du finns. Glöm inte att fnissa !
Tack, Elin, för Din framtidstro, Ditt hopp, för att Du ser saker så tydligt och klart och för att Du är så skärpt. Go for it !
Tack, Jenny, för Din emotionella förmåga, Din intuition, Din sinnlighet och Ditt skratt, men mest av allt för att: ”var sak har sin plats och sitt syfte”... Fortsätt att skapa !
Tack, Karin, för Ditt synsätt, Ditt lugn, Din integritet och glöden bakom pannbenet. Knyt näven !
Tack, Elvira, för att Du är så nära Dig och för Din orubblighet. Stå fast !
Tack, Carola, för Din vänlighet och Ditt smitt- ande, vackra leende. Fortsätt sprida Din glädje!
Tack, Helen, tack, tack och tack för Ditt förtro- ende, för Din entusiasm, Din energi, Din över- tygelse och för ”min” emu-solfjäder. Var som Du är !
Tack, Per, förr Ditt mod, Din kämparanda och för ”Ditt kvitto”... Blunda !
Tack, Niklas, för Din flöjt, Din vackra sång, Din öppenhet och självklarhet. Sluta inte att dansa !
Tack, Micke, för Din lekfullhet och Ditt förnuft, sans och vett. Låt livet leka !
Tack, Tomas, för att Du så oblygt och naturligt lät oss bevittna Din fortsatta resa och väg, för Din styrka, storhet och generositet och för Din väldiga vänlighet. Bara framåt nu !

ja, och så tack, Staffan Ljung, för en ut- vecklande, intensiv, välplanerad, genom- organiserad, inspirerande, lärorik, irriterande framåtdrivande och utmanande kurs. För att Du valt att dela med Dig av Din enorma kunskap och stora erfarenhet. Tack för äventyret och tack för att Du finns kvar för oss, för Ditt lugn, Ditt tålamod, Din humor och Din stabilitet.
Hoppas att Du gör kurs !

ist, men inte minst !!!! Tack, min älskade Loll, min trogna hund, för att Du mötte mig. Mest av allt på Äspskäret.
Tack för flåset och fulflinet, för galenskapen och alla sprittande fyra ben. Carry on !

Ursula

publicerad på www.shamanism.se

Vill du berätta något?

Du som gått kurs hos mig eller kanske t.o.m. du som varit min klient och har något som du vill delge andra kan skicka mig din text, ljud eller bild så kanske jag publicerar den i detta forum. Du kan självklart vara fullständig anonym om du vill.

Skildringar av helandeprocesser efterlyses

Om du vill dela med dig av dina upplevelser som klient i ett helande- arbete så skulle det kunna vara värdefullt för andra att få ta del av.
Skicka din berättelse i så fall, du kan själv- klart vara anonym.