Shamanism

En urgammal väg

Shamanismen är världens äldst kända andliga tradition och väg för botekonst och livshantering i vid bemärkelse. Shamaner finns verksamma på olika håll i världen och har den centrala uppgiften att vara en länk mellan andevärlden och den vanliga verkligheten. I den mångfacetterade uppgiften intar shamanen olika roller såsom rådgivare, helare och ceremonihållare. De bemöter och behandlar problem och frågor kopplade till livet i sin helhet från födelse och död, allt däremellan och mer därtill (t.ex leder själar vidare efter detta). Det är både kvinnor som män som på olika sätt får sin kallelse till den shamanska vägen, säger Ja till den och verkar därefter. 


Shamanismen kan ha uppkommit genom en kombination av en kontakt med andevärlden och ett behov av att hantera den jordiska tillvaron. Under lång tid har tillvägagångssätten att göra detta på finslipats och utvecklats både åt samma och åt olika håll, då påverkat av sitt kulturella sammanhang. Generellt är tillvägagångssätten att ta kontakt med andarna lika eller snarlika oberoende kultur, men svaren och lösningarna från andarna skiljer sig beroende på sammahanget. Lösningar kan exempelvis bestå av ritualer och ceremonier, vilka därmed kan se olika ut dels mellan olika kulturer men också mellan olika individer. Därmed är det inte bara ett teckan på respektlöshet och/eller okunskap att härma kulturspecifika uttryck och ceremonier utan också ytligt (gäller ej ceremonier som uttryckligen får användas av alla oavsett kultur). 

De tidigaste synliga tecknen för shamanism består av tiotusentals år gamla hällristningar som föreställer olika aspekter av vanligt förekommande inslag i den shamansska praktiken. Ingen enskild individ eller kultur kan ta åt sig äran av att ha skapat shamanismen och kärnan i shamanismen kan aldrig ägas av någon. Kärnan utgör det som är gemensamt för de allra flesta shamanska kulturer världen över. Själva begreppet "shamanism" är inlånat från tungusiskan, men fenomenet är världsvida och kan ses som ett urgammalt allmänmänskligt arv. Alla människor har rätten och möjligheten till en relation med förfäder- och förmödrar, naturen och andra andehjälpare för att därigenom få mening, kraft och helande. Det innebär inte att man har rätt att exploatera eller exotifiera andra shamanska kulturers uttryck och ceremonier. 

Den shamanska praktiken har blivit förtryckt på olika håll genom religiös eller politisk dogma utifrån. I vissa fall har shamanismen införlivats i som en del av trosuppfattningar alternativt bedrivits parallellt och/eller i hemlighet vid sidan av den etablerade trosuppfattningen.

En definition lyder:

En shaman reser, med hjälp av sina kraftdjur och andehjälpare, till andra delar av verkligheten (andevärlden) för att hämta kraft och/eller information tillbaka till den här delen av verkligheten i något helande syfte.

Den shamanska resan
 

Shamanen reser i andevärlden, även kallad den icke-ordinära verkligheten (som inte ska förväxlas med "inre resor" och "inre världar" inom andra traditioner). För att kunna resa i andevärlden så förändrar shamanen sitt medvetandetillstånd. De vanligaste sätten för att förändra medvetandetillståndet är trumma, skallra och annan monoton perkussion, sång och dans. I vissa kulturer och sammanhang används växter och svampar som hanteras och intas på ett speciellt sätt.

Syftet med shamanens resor i andevärlden är att hämta kraft, helande och information därifrån och föra det in i vår vanliga verklighet. Den shamanska resan och metoderna för det är alltså inget självändamål. En del av den shamanska yrkesskickligheten handlar om att bemästra de olika medvetandetillstånden och att befinna sig i det medvetandetillstånd som är mest lämpat för stunden.
 

I det shamanska arbetet samarbetar shamanen med flera olika andar: förfädersandar och andra lärare, djur- och växtandar med flera som på alla möjliga sätt fungerar som nödvändiga livsexperter, vägvisare, rådgivare, följeslagare och givare av kraft, helande och kunskap. Faktum är att shamanen är helt och hållet beroende av sina andar för att lyckas det allra minsta i sitt arbete. Inga andar = ingen shaman.

Naturen är en stark kunskapsbärare och kraftgivare, som människan är en likvärdig del av. I det förändrade medvetandetillståndet kommunicerar och interagerar den som vill med allting levande: växter kan berätta om sina nytto-områden, ett berg kan förtälja hur människorna levde förr och ett träd kan skänka djup tröst och hopp (eller tvärtom). Det finns många exempel på den här typen av erfarenheter som håller djup insikt och inspiration i samklang och i samröre med allt som lever runt omkring oss, men som vanligtvis i vår kultur inte anses som medvetet. 
 

Att ge kunskapen vidare
 

Shamanism kan till en början eller över tid läras ut av någon som har god kännedom, kunskap och erfarenhet av shamanskt arbete och som vill dela med sig av det till andra. En bra lärare ger eleven redskap som tillåter honom eller henne att göra egna erfarenheter och skapa egna hållbara och konstruktiva kontakter med andevärlden och det osynliga i naturen runt omkring oss. 

Alla som lär sig shamanism blir inte per automatik shamaner eller väljer att någonsin titulera sig som det utav ödmjukhet och respekt. Men den som vill kan lära sig att utöva shamanism i större eller mindre omfattning, på ett sätt som kommer jorden och dess invånare till gagn inom livets alla områden och olika skeden. 

Det finns en uppsjö av texter om shamanism i böcker och på internet så det känns inte jättemotiverat för mig att skriva ytterligare en. Men uppfattningarna om vad shamanism är och hur det bör definieras (eller om det ens bör användas som begrepp) varierar, ofta vinklade mot föreliggande intresse eller den egna verklighetsuppfattningen. Så för att kunna veta vad just jag menar med shamanism så beskriver jag det här.