Om

Hur kom du i kontakt med shamanism?

Själva lärovägen hittade jag när jag skulle följa med en vän på en shamansk grundkurs någonstans i södra Sverige tidigt 2000-tal. Vännen hoppade av i sista stund, men jag åkte dit ändå. Innan dess visste jag inte på ett vardagsmedvetet plan vad shamanism var egentligen. Jag hade läst någon bok som jag nu inte minns namnet på, och som därmed utgjorde en slags vag förförståelse. Men det var inte alls så som boken beskrev. Vilket var en stor lättnad, eftersom boken var ganska obegriplig, lite skrämmande och flummig. Väl på kursen kändes det väldigt naturligt, som något som man inom sig redan visste. Därefter förstod jag också att jag hade haft upplevelser och erfarenheter från barnsben som lättast kan förstås utifrån ett shamanskt perspektiv. På kursen fick jag göra en del kraftfulla erfarenheter och även ta del av andras helanden på ett så konkret vis att det var omöjligt att ignorera.

Hur praktiserar du shamanism yrkesmässigt och privat?

Basmetoden består av den shamanska själsresan och den är densamma oavsett om jag reser för egen del (privat) eller för andras del (yrkesmässigt). Till min hjälp i det shamanska arbetet har jag en uppsjö av hjälpandar. Det handlar om förmödrar och förfäder och andra andelärare, djur- och växtandar m.fl med olika specialkunskaper. De är egentligen mer viktiga för arbetet än vad jag är eftersom jag inte jobbar med min egen kraft och kunskap utan till största delen förlitar mig på deras kunnande och kraft. Vi arbetar med kraft- och kunskapshämtning, själsåtervinning, extraktion, psychopomp-arbete, sejd m.m. Vad som nu än krävs för någon eller något i en viss situation. Ofta är det en kombination av olika helande moment inom en och samma behandling. Oavsett om det är yrkesmässigt eller privat så är det behovsstyrt och både utgår från och syftar till att förankras i den vanliga verkligheten på något sätt.

Hur länge har du haft shamanism som yrke?

Det är något som har växt fram under många års tid. Båda mina inriktningar helande och undervisning i helande har funnits med från första början och blivit mer utåtriktat allteftersom. En brytpunkt uppstod i samband med att min älskade lärare i shamanism Staffan Ljung gick ur tiden vintern 2018. Han var en mycket uppskattad och otroligt kunnig shaman som nu är väldigt saknad i den jordiska tillvaron utav många. Han gav mig förtroendet att ta emot de klienter han själv inte orkade med på slutet och undervisade mig in i det sista. För mig har det alltid känts naturligt att vandra vägen på ett traditionellt vis (i den mån man kan det) men då blev det extra tydligt att det var dags att axla ansvar och försöka förvalta det jag lärt mig efter bästa förmåga.

Vad är det som gör detta arbetet så viktigt för dig?

Shamanismen har haft en avgörande betydelse för mig, på så många sätt. Jag har blivit hjälpt till att få ett bra liv, där förutsättningarna från början var rätt dåliga p.g.a tidiga, stora och svåra förluster. Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men om vi håller oss till det utåtriktade shamanska arbetet som vänder sig till andra så är det både viktigt och oviktigt. Det går egentligen inte att mäta betydelsen för någon som blir ordentligt hjälpt med något problem. Samtidigt som man inte ska överdriva sin egen personliga betydelse i sammanhanget heller. Av den anledningen vill jag att fokuset i det här sammanhanget ska ligga på vad vi gör och hur vi vill leva på Jorden, och inte så mycket på "personlig utveckling" eller på mig som person.

En annan sak är att det känns viktigt att föra vidare de här kunskaperna till kommande generationer, eftersom shamanismen innebär ett ovärderligt sätt att hantera tillvaron på. För mig innebär det tillgång till information, helande och kraft som är svår att nå på andra sätt. Då shamanska vägar och traditioner tidigare helt eller delvis brutits på grund av politiskt eller religiöst förtryck gör att det känns viktigt även av den anledningen, att hålla den shamanska vägen levande på ett seriöst sätt.

Å andra sidan existerar det ingen mission inom shamanismen. Skulle det plötsligt inte vara någon som vill ha hjälp genom den shamanska vägen så är det så. Det finns ingen agenda. Däremot finns respekten för naturen och Jorden vi lever i, med och av, att vara rädd om den. Det är nog den närmsta missionen man kan komma, om någon. Det är så jag ser på det, men det finns säkert andra utövare som resonerar annorlunda. För mig är det en viktig etisk aspekt i alla fall, att inte vilja något åt någon annan, att hålla det lust- och behovsbaserat med respekt för den personliga integriteten. Och att strikt hålla sig inom den gränsen i det praktiska arbetet.

Vad är det som du gillar bäst med ditt arbete?

Att jag får vara med och bidra till att människors och djurs liv blir till det bättre på olika sätt. Att det är ett resultatinriktat arbete i.o.m att det är konkreta förändringar i den vanliga verkligheten som gäller och det är det som är det roliga: när ett helande som gjorts på en shamansk resa sedan manifesterar sig i den ordinära verkligheten utefter syftet med behandlingen. Det är också roligt och tacksamt när man tar med sig information som man själv kanske inte förstår, men som klienten fattar direkt och blir hjälpt av. En annan sak som jag kommer att tänka på är samarbetet med andra utövare av shamanism, när man träffas och jobbar tillsammans, för varandra och/eller för något gemensamt större syfte. Det känns ofta väldigt givande.

Vad inspirerade dig mest till att arbeta med detta och varför?

Alla de erfarenheter av helande som jag haft och andra med mig, är det som inspirerar mig att fortsätta. Att det är användbart. Det gör att jag nästan jämt finner mig själv förundrad, och det känns fint i sig. Känslan i de stunderna är att man är som ett barn inför det stora mysteriet, ute på ett oändligt äventyr. Det är också så att orsakerna bakom kan vara på ett sätt som man själv kanske inte alltid är fullt medveten om. Så det går kanske inte att ge ett fullständigt svar på varför-frågan.