Intervju

Om att jobba med shamanism

Våren 2021

Hur kom du i kontakt med shamanism?
 
Jag skulle följa med en vän på en shamansk grundkurs någonstans i Sverige, tidigt 2000-tal. Vännen hoppade av i sista stund, men jag åkte dit ändå. Innan dess visste jag inte vad shamanism var egentligen. Jag hade läst någon bok som jag nu inte minns namnet på, och som därmed utgjorde en slags vag förförståelse. Men det var inte alls så som boken beskrev. Vilket var en stor lättnad, eftersom boken var ganska obegriplig, lite skrämmande och flummig. Väl på kursen så kändes det som hemma, väldigt naturligt. Som något som man någonstans inom sig redan visste. Därefter förstod jag också att jag hade haft upplevelser och erfarenheter från barnsben som lättast kan förstås utifrån just ett shamanskt perspektiv.
 
Hur länge har du haft shamanism som yrke?
 
Det är något som har växt fram under ca tjugo års tid, där verksamheten blivit mer utåtriktad allteftersom. 

Vad skulle du säga är din karriär och din passion?
 
Jag har ett vanligt jobb på deltid och arbetar med shamanism resten av tiden och det är också livspassionen. Att ha ett vanligt jobb vid sidan av ett shamanskt utövande är väl det vanligaste traditionellt och globalt sett. För mig innebär dessa dubbla yrkesroller dels att jag inte behöver ta hutlösa priser i min shamanska verksamhet så att människor med en sämre ekonomi exkluderas, dels att jag och min familj inte riskerar att bli ekonomiskt beroende av att just det shamanska måste gå runt och dels att jag hela tiden är rotad i det vanliga livet. Det är en fördel när man håller på med shamanism eftersom det handlar om att gå in i ett förändrat medvetandetillstånd, att då och då genomgå starka transformationer under en livstid och att ofta delvis röra sig nära gränsen till det ofattbara och ordlösa. Då krävs det att man är någorlunda jordnära samt en någorlunda fungerande samhällsmedborgare för att kunna vara behjälplig.
 
Hur praktiserar du shamanism yrkesmässigt och privat?
 
Basmetoden består av den shamanska resan och den är densamma oavsett om jag reser för egen del (privat) eller för andras del (yrkesmässigt). Jag utövar inte shamanism som ett led i egen personlig utveckling. Med det inte sagt att det inte har en stark inverkan på mig. Det ligger i sakens natur att ett shamanskt utövande svarar an till existentiella frågor, som ju ofta är en av funktionerna inom religion. Men främst ser jag på det shamanska utövandet som en andlig och urgammal samhällsfunktion, bland annat då man genom shamanismen behandlar problem utifrån en andlig verklighet utan att för den sakens skull skapa religion och dogma. 
 
Vad är det som gör detta arbetet så viktigt för dig?
 
Shamanismen har haft en avgörande betydelse för mig, på så många sätt. Jag har blivit hjälpt till att få ett bra liv, där förutsättningarna från början var rätt dåliga. Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men om vi håller oss till det utåtriktade shamanska arbetet som vänder sig till andra så är det både viktigt och oviktigt. Det går egentligen inte att mäta betydelsen för någon som blir ordentligt hjälpt med något problem. Samtidigt som man inte ska överdriva sin egen personliga betydelse i sammanhanget heller.

Det känns viktigt att föra vidare kunskaperna till kommande generationer, eftersom shamanismen innebär ett ovärderligt sätt att hantera tillvaron på. För mig innebär det tillgång till information, helande och kraft som är svår att nå på andra sätt. Då shamanska vägar och traditioner tidigare helt eller delvis brutits på grund av politiskt eller religiöst förtryck gör att det känns viktigt även av den anledningen, att hålla den shamanska vägen levande på ett seriöst sätt.

Men å andra sidan existerar det ingen mission inom shamanismen. Skulle det plötsligt inte vara någon som vill ha hjälp genom den shamanska vägen så är det ju så bara. Det finns ingen agenda, ingen vill något åt någon annan. Däremot finns respekten för naturen och Jorden vi lever av, att vara rädd om den. Det är nog den närmsta missionen man kan komma, om någon. Det är så jag ser på det, men det finns säkert andra som resonerar annorlunda. För mig är det en viktig etisk aspekt i alla fall, att inte vilja något åt någon annan. Att det är lust- och behovsbaserat. Och att strikt hålla sig inom den gränsen i det praktiska arbetet.

Vad är det som du gillar bäst med ditt arbete?
 
Att det är ett väldigt resultatinriktat arbete i.o.m att det är konkreta förändringar i den vanliga verkligheten som gäller och det är det som är det roliga: när ett helande som gjorts på en shamansk resa sedan manifesterar sig i den ordinära verkligheten utefter syftet med behandlingen. Det är roligt och tacksamt när man tar med sig information som man själv kanske inte förstår, men som klienten fattar direkt och blir hjälpt av. Eller information som man får, som man absolut inte kunnat veta om eller känna till sedan innan. En annan sak jag kommer att tänka på är samarbetet med andra utövare av shamanism, när man träffas och jobbar tillsammans för något gemensamt syfte. 
 
Har du upplevt ett ökat intresse för shamanism under din tid som verksam shaman?
 
Jag har gjort ett medvetet val att inte delta i internetforum som behandlar andlighet och shamanism, delta på andliga mässor, andliga festivaler och liknande. Det gör att jag saknar inblick i vad som försiggår på den “andliga/shamanska scenen”. Men det jag har märkt genom åren är att det råder en enorm begreppsförvirring där man kallar allt möjligt för shamanism. För mig är det lika slarvigt som att kalla hälften av alla existerande maträtter för spaghetti och köttfärssås och tycka att det inte är något problem med det. Så man kanske kan säga att det ökat i intresse, men frågan är om det då är just shamanism man är intresserad av eller av något annat. Det här gör att jag alltid försöker vara extremt tydlig med vad vi gör. Det är ju egentligen inte själva begreppet "shamanism" i sig som är det viktiga, utan det har med tydlighet att göra och om att ha respekt för olika traditioner även om de kan ha förgreningar i varandra.
 
Har du uppmärksammat en mer varierande eller homogen kundkrets?
 
Det är svårt för mig att svara på eftersom jag inte alltid vet så mycket om de klienter som jag kommer i kontakt med. Ofta går man direkt på djupet i samtalet då det handlar om problemet och vad som önskas istället för problemet. En vanlig missuppfattning kan kanske vara att det bara är folk med ett utpräglat andligt intresse som tar hjälp av shamanismen, och så kanske det är till viss del men inte enbart. Det är både kvinnor och män och varierande åldrar. 
 
Har du någonsin varit på väg att ge upp?

Om ingen längre skulle söka vår hjälp eller vilja lära sig shamanism så skulle jag fortsätta att utöva shamanism för egen del. Då är det som det är. Det hör till att man anpassar graden av utövande efter hur livet ser ut och utvecklar sig. Jag befinner mig t.ex i mitten av livet (får man hoppas) och får ta hänsyn till både sånt som familjebildning och just nu en pandemi o.s.v. Shamanismen är inte en separat del till allt annat, utan det finns där hela tiden. Ge upp kommer jag aldrig göra så länge jag har lust, lusten är min främsta drivkraft och den hör ihop med erfarenheten av att bli hjälpt.